Det Danske Fredsakademi

Praktisk forsoningsarbejde og Konflikthåndtering - Eksempler fra Balkan

Af Kerstin Schultz, Copri.

I dag finns en övertro på vad militära strategier och interventioner kan åstadkomma i konflikter och fredsarbete. Genom militärt våld, som ibland t o m kallas för humanitära interventioner trots att de inte har några som helst humanitära inslag, tror vi oss kunna tvinga fram fred och hjälpa civilbefolkningen. Efter eldupphör -avtal sätts otroliga militära resurser in för att upprätthålla fred. En fred som aldrig har skapats mellan människor och som därför inte heller håller utan hämndaktioner och krigshandlingar blossar ideligen upp igen trots stora militära insatser.

Jag vill därför ge några eksempel på hur man med små resurser kan åstadkomma goda resultat i krigsområden och berätta om hur en liten NGO-organisation, TFF, har sått frön till försoning och satt igång goda processer mellan människor som varit i krig med varandra.

TFF (transnationella stiftelsen för freds och framtidsforskning) i Lund leds av fredsforskaren Jan Øberg och är en stiftelse som arbetar med “Conflict mitigation” konfliktläkning och fredsforskning. TFF har i flera år använt kurser i konflikthantering som ett medel för att sätta igång försoningsprocesser i krigsområden i forna Jugoslavien.

Vad menar jag med försoning

Det talas mycket om att det är nödvändigt att uppnå försoning mellan parter som varit i konflikt eller i krig med varandra, men vad menar vi egentligen med försoning. Många människor associerar försoning med glömma och förlåta. När jag talat om försoning med människor som drabbats av krigets fasor har jag ofta mötts av skepsis och uttalanden som att ”vi är inte beredda att glömma och förlåta redan”. Den förre Sydafrikanske presidenten Nelson Mandela har blivit en förebild för förlåtelsen. Men oftast glömmer vi att Nelson Mandela hade lång tid på sig att bearbeta sina känslor och att han är en mycket mogen person. Men framförallt har Nelson Mandela fått sitt lidande, sin smärta och vrede bekräftad över hela världen. Därför kunde Nelson Mandela förlåta sina plågoandar och arbeta konstruktivt med framtiden för Sydafrika. Att inrätta sanningskommissionen var ett sätt att hantera det förflutna – både förövare och offer fick berätta sin historia.

En av grundförutsättningarna för att man skall kunna gå vidare efter ett trauma och inte fastna i hat och hämndkänslor är att man får sitt lidande och sin sorg bekräftad. Att man får berätta sin historia och bearbeta sina känslor.

Min erfarenhet är emellertid att män, och då tänker jag speciellt på de män som på olika sätt deltagit i krig både som soldater och civila, inte gärna talar om sina känslor. Män är inte vana att tala om egna känslor utan talar hellre om vad ”fienden” gjort.

Förlåtelse kan bli ett resultat av försoningsprocessen men det är inte där man startar. Förlåtelse kan aldrig tvingas fram utan kommer av insikter och kräver ett visst mått av mognad. När man förstår varför och hur saker och ting kunde hända kanske man är redo att förlåta.

Försoning handlar mer om förståelse, om att se orsakssammanhang. Försoning handlar om att förstå att det inte finns speciellt onda eller speciellt goda människor utan att alla ingår i ett större sammanhang. När ett samhälle faller samman och de normala normerna slutar att gälla frigörs ”onda” krafter. Osäkerheten, vem och vad kan man lita på när det ”vanliga” upphör att fungera, leder till rädsla och maktlöshet. Våld blir allt vanligare och leder till försvar och motvåld i en uppgående spiral. En av medlemmarna i den Sydafrikanska sanningskommissionen formulerade sig så här om apartheids övergrepp; ”Vi har inte speciellt onda människor i vårt land men vi hade ett politiskt system som tillät och t o m uppmuntrade ondska”.

Försoning handlar också om att handskas med historien, det förflutna. Inte för att anklaga varandra för vad som hänt utan för att erkänna, bekräfta det som hände och hitta vägar för att undvika att historien upprepar sig.

En viktig del i försoningsarbetet handlar om och att sörja och vårda sin sorg men också om att leva med egna skuldkänslor och att frigöra sig från hat och hämnd känslor. Försoning handlar alltså inte om att glömma utan om att komma ihåg, att minnas och att sörja. Hur skall man leva med alla dessa hemska minnen blir en central fråga. Minnesvård blir viktigt liksom att skapa gemensamma minnesmärken.

För att en försoning överhuvudtaget skall vara möjlig krävs minst två parter. Försoningsprocessen startar i mötet mellan parterna när man är redo att lyssna på den andres perspektiv. Det betyder inte att man måste acceptera eller förlåta. Men när man är beredd att lyssna på ”de andra” och respektera deras upplevelser då är ett möte och därmed också försoning möjlig. Min erfarenhet är att dessa möten sällan sker naturligt utan någon form av igångsättande behövs.

Varför är försoning nödvändig

De internationella insatserna i återuppbyggandet av krigshärjade områden är mestadels fokuserade på materiell återuppbyggnad och de mänskliga aspekterna får väldigt lite uppmärksamhet. Det finns liten förståelse för behovet av att läka de sår som dagens krig gett upphov till mellan människor, som efter att ha varit fiender i krig i många fall måste leva tillsammans igen i samma samhälle.

Återuppbyggandet av krigshärjade samhällen har en tendens att följa modellen av Marshall planen som var en bra modell för återuppbyggnad efter andra världskriget. Men dagens krig är annorlunda och kräver därför ett nytt tänkande för att finna nya metoder för återuppbyggnad. Det är nödvändigt att bygga upp infrastrukturen och reparera hus men med ett mer psykosocialt synsätt skulle också de rent mänskliga behoven av att även reparera såren och misstron mellan människor få en mer framträdande roll.

De utlösande faktorerna till dagens krig är konflikter, oftast inom stater och inte som tidigare maktbalansen mellan stater. Militärt våld, militära interventioner kan ändra maktbalansen men hanterar inte grunkonflikterna som utlöste kriget.

Dagens krig är annorlunda också genom att det involverar och brutalt griper in i det civila samhället. En av konsekvenserna av dagens krig är det stora antal flyktingar (refugees and displaced) som inte har någonstans att ta vägen. Deras hemorter är totalförstörda inklusive alla historiska och kulturella minnesmärken. Skolor, sjukhus, kyrkor, museer, bibliotek, bensinstationer, postkontor, vägar, broar -–allt inklusive el och vattenförsörjning – har förstörts för att hindra och terrorisera livet för civilbefolkningen. Civilbefolkningen och det civila samhället utgör krigsmålen och ingår i krigsstrategierna i dagens krig.

I krig mellan stater fanns ett tydligt fredsavtal och en vinnare och en förlorare. Fienden var en annan stat och efter ett fredsavtal var materiell återuppbyggnad och reparation av infrastrukturen viktigast.

I dag är de flesta krig inbördeskrig och krigshandlingarna avslutas med ett eld-upphör avtal och förhandlingar på hög nivå om gränser och %-andelar av territorier. Analyser av grundkonflikterna saknas och genomförandet av avtal stöter ofta på problem. Människorna lämnas ensamma i detta odefinierade tillstånd av varken fred eller krig och där grundkonflikterna finns kvar obearbetade. Fienden som visade sig vara den närmsta grannen måste man nu också leva vidare med.

I de flesta krigsområden och konflikthärdar i världen i dag har man problem med att genomföra ingångna fredsavtal. Det är mer “frozen war” än fred som gäller. Hämndaktioner förekommer ideligen och krigshandlingar blossar lätt upp igen. Jag menar att det beror på att vi i dag har en övertro på militära insatser och materiell återuppbyggnad medan vi inte alls satsar resurser på det mänskliga återuppbyggnadsarbetet. Med de mänskliga aspekterna i fokus kan försoningsarbetet bli ett medel till stabil fred.

Ett eksempel på praktiskt försoningsarbete

Bakgrund

FN (UNTAES), med finansiering av svenska SIDA, bad 1997 oss på TFF att hjälpa till med skolsituationen i Östra Slavonien i Kroatien. Man hade problem med att genomföra den integrationsplan som man enats om. Kroatiska och serbiska lärare skulle arbeta tillsammans under kroatisk administration. Serberna var fortfarande i majoritet, både bland eleverna, lärarna och rektorerna. Alla serbiska rektorer avsattes och ersattes med kroatiska rektorer, som i många fall var tvångsrekryterade. Östra Slavonien är ett krigsområde i Kroatien med Vukovar som en av de mest förstörda städerna i krigen i forna Jugoslavien. Området ockuperades av serberna och administrerades senare av FN fram till februari 1998 då området överlämnades till kroatisk administration.

Under hösten 1997 arbetade TFF med skolsituationen i Östra Slavonien med lärare, elever, skolledare, lokala representanter för ministeriet och t o m med skolministern. Vi kartlade situationen och hade åtskilliga samtal och diskussioner, miniseminarier och föreläsningar på varje skola. Vi arbetade på alla nivåer inom skolsektorn. Skrev rapporter och gav tillbaka både till FN och skolan. Vi medverkade också som föreläsare i Council of Europe´s stora seminarier för skolledare i Östra Slavonien.

Ungdomarna i Östra Slavonien

I mars och april 1998 sammanförde vi (tre personer från TFF)120 gymnasieelever i grupper om 24 - 30 elever i etninskt blandade heldags seminarier. För att de öga mot öga skulle ta reda på vilka deras kompisar på "den andra" sidan var. De som de förhoppningsvis skulle gå på universitet tillsammans med. Upptäcka vad de har gemensamt, t ex musik eller sport och kanske finna en ny vänskap. Ge dem en möjlighet att tala om vilket hopp och vilka tvivel de hyste inför en gemensam framtid i Kroatien.

Fortfarande i april 98 var vi tvungna att ha säkerhetsarrangemang kring seminarierna, som hölls i Vukovar och Osijek. Ungdomarna bussades till respektive ort. Trots det relativt korta fysiska avståndet hade de ej mötts eller varit på "den andra" sidan sedan före kriget. På grund av det spända läget var ungdomarna tvungna att informera sina föräldrar. Det visade sig senare att många föräldrar var oerhört skeptiska och några förbjöd t o m sina ungdomar att deltaga. Alla hade sina föreställningar om de "andra" trots att man bodde i samma stad eller by tillsammans för bara sju år sedan.

Vid den första pausen var det alltid lång kö till telefonautomaten då många ungdomar ville ringa hem och lugna sina föräldrar och tala om att allt var lugnt på den “andra sidan”. Eller för att helt enkelt tala om att de åkt med till den “andra sidan” trots föräldrarnas förbud.

Ungdomarna förbereddes för endagsseminariet i ett halvdagsseminarium i den egna gruppen. Vi tränade dem i att tala i jag- termer och att komma i kontakt med sina känslor samt i grupprocessen. Varje etniskt blandat endagsseminarium hade samma program men justerades efter deltagarna. Vi var alltid tre gruppledare från TFF. Vi började med enkla "lära känna varandra" övningar och byggde upp tryggheten i gruppen med humor och glädje varvat med allvar. Därefter hade vi en svår men nödvändig övning om att dela sorg och smärtsamma upplevelser. Vi bestämde några grundregler som alla måste följa. Alla studenter satt i stolar i en stor cirkel och i mitten placerade vi "the bell" - en buddistisk mässingsskål från Himalaya, som vi tidigare introducerat för ungdomarna. Endast den som gick in i ringen och hämtade upp skålen fick tala, alla andra skulle lyssna intensivt. Man fick bara tala om egna uppelevelser, om sina egna känslor.

Vi började övningen med att anslå tonen - berättade själva om något som vi kunde dela med de andra - och sedan var det en lång stunds tjock tystnad och stillhet i varje grupp innan någon kände sig manad att tala. Förvånansvärt många av studenterna tog tillfället att dela smärtan och delge de andra sina upplevelser. Många av studenterna såväl flickor som pojkar grät stilla och gav varandra tröst och stöd. Efter denna övning som fick lov att ta ordentligt med tid, var vi alla skakiga och talade om sorgearbete, behovet av minnesmärken och om sanningen. Vi använde oss av Gandhis liknelse om sanningen som ett träd där vi alla är löv på många olika grenar. Det finns inte bara en sanning utan många beroende på vilket perspektiv vi har.

Vi använde sedan tiden fram till lunch till att bygga upp oss och dela in ungdomarna i grupper om gäster respektive värdar för lunchpausen. Bara att förse alla med något att äta och dricka var ett stort äventyr.

Efter lunch talade vi om framtiden både den personliga - i smågrupper och i storgrupp- och om Vukovars framtid. Ungdomarna förvånades över att de hade så olika fysiska och praktiska möjligheter men trots det tänkte på samma sätt. Hade samma framtidsdrömmar och samma pessimistiska syn på det kroatiska samhället. Det rådde stor enighet om var problemen fanns - inte hos den ena eller andra etniska folkgruppen - utan hos de styrande politikerna. Och att deras föräldrageneration hade svårt att hantera misstron mot varandra.

Av studenterna från Vinkovci (kroater) var en majoritet hemlösa från Vukovar, några var också på väg att flytta tillbaka. När de på seminariet mötte serbiska studenter i Vukovar, deras egen hemstad som de flesta inte besökt sedan kriget började, var en del av dem till en början mycket aggressiva. De var helt enkelt rädda. Många hårda ord utbyttes och det förekom provokationer, hat och känslorna dallrade men där fanns också både stöd och förståelse från båda sidor och dagen slutade bra. En viss respekt för varandras upplevelser och känslor byggdes upp.

Första gången vi var i kontakt med Osijeks gymnasium I skrek rektorn i telefonen: “Jag vill inte ha någonting att göra med serber” och slängde på luren när han fick höra att vi ville att de skulle möta serbiska ungdomar. -. Hans ungdomar var också extremt aggressiva första gången vi mötte dem. Många hatiska uttryck kom i dagen och vi var mycket pessimistiska och kom överens om att den här gruppen skulle vi inte börja med. Detta var i november.

När vi återkom i april och hade introduktionsseminariet kände vi igen några av de riktigt aggressiva ungdomarna från första mötet. Efter seminariet frågade jag dem varför de kommit. Jag undrade om de hade blivit kommenderade att deltaga eller om de inte visste vad det handlade om. “Jo”, fick jag till svar. “Vi visste att det var ni som skulle komma igen och vi valde att vara med därför att vi nu skall flytta tillbaka till Vukovar och för att några saker som ni sa förra gången var bra. Vi har tänkt!”

Något hade alltså "gått in" och något hade hänt med dem under mellantiden. Deras rektor for i egen bil vingligt fram runt bussen till Vukovar. Och höll sedan med darrig stämma ett kort introduktionstal till ungdomarna. Det var inget stort tal om försoning men ändå var det stort att han for till Vukovar för första gången sedan kriget och att han höll ett tal inför serbiska och kroatiska ungdomar fem månader efter det att han slängt luren i örat på oss när vi nämnt att vi ville föra samman serbiska och krotatiska ungdomar.

På vårt sista seminarium i Osijek skulle 12 ungdomar från var sida deltaga men det kom 14 ungdomar från Vukovar och 19 från Osijek. Fler hade dessutom velat deltaga. Ett positivt ryktet hade spritt sig på skolorna och detta trots att många hotat med att sabotera seminarierna och många av lärarna var rädda.

Utvärderingen från studenterna var mycket positiv. De värderade dessa möten som en hjälp till att tro på en gemensam framtid. Flera av ungdomarna har sedan på eget initiativ börjat ett utbyte och planerat och genomfört gemensamma sommaraktiviteter.

När jag kom hem fick jag detta e-mail från en av deltagarna, Josip en 18-åring från Osijek.

"Hello,

My name is Josip Medved. We meet three times, last was on April 26, 1998. In Osijek. In case you still don't know who am I, try looking at photo in front of our school where you can find me next to Kerstin. Yes, yes, I'm the one with the bug…

There is no particular reason for this letter except for me to acknowledge you that I liked your program very much, especially the bell…

The thing you did yesterday was most wonderful experience in my life. I never thought that I could walk, talk or have fun with Serbs after such small amount of time. It was all thanks to you. Josip"

När jag på seminariet frågade honom om hans känslor inför att sitta öga mot öga med en serbisk student svarade han: “jag är glad och förvirrad. Jag kan intelektuellt inse att han är precis som jag och att han är oskyldig som jag, MEN "there is still a little bug in my heart…”

Nu i höst år 2000 kom detta mail till TFF:s hemsida på internet:

“I have been living in a village near Vukovar, and I was attending a Grammar school in Vukovar and graduated two years ago. At that time I had participated in a very good project of TFF and this organization helped me to understand some things and to deal with them, to realize that we (Serbian kids) are no different than Croatian kids. This experience I would never had without wonderful people from TFF. Peace has no alternative.

Student in Belgrade, refugee from Croatia ”

Top